bilbarnstolar

För vår del lutar det åt en Britax Hi-way (nya versionen), vi ska pka och klämma lite på den i helgen.

Efter veckor med förvärkar som bara blev värre och värre så drog det så igång. Natten mellan den 10:e och 11:e oktober vaknade jag med en himla molvärk i magen runt midnatt. Gick på toa och slemproppen lossnade i omgångar, men eftersom jag var så itutad att alla förstföderskor skulle gå över tiden och att slemproppen kan gå långt långt innan det är dags så tänkte jag att det nog inte var på gång ändå. Gick och la mig igen och vid 3 vaknade jag av att jag var tokigt kissnödig och hade en konstig känsla i magen, kastade mig reflexmässigt upp ur sängen och då sa det bara SPLOSH! på golvet. Jahaja tänkte jag, antingen så gick vattnet eller så kissade jag på mig riktigt ordentligt. Tog en handduk (som jag så lämpligt placerat på nattduksbordet ett par veckor innan) mellan benen och gick till toaletten. Det bara fortsatte rinna och rinna och rinna. Gick in för att väcka maken.

- Älskling, du ska nog inte jobba idag.

- Vaddårå? Svarar en sömndrucken make

- Du ska nog stanna hemma och bli pappa istället, vattnet gick precis.

- Oj oj, vad spännande! Vad gör vi nu? Ska vi ringa någon? Ska vi åka in?

Vid det här laget hade jag börjat få lite småvärkar. Bestämmer mig för att ringa in och kolla hur man ska bete sig när vattnet har gått hemma, om vi ska in på kontroll, om man får duscha/bada, hur långt det ska vara mellan värkarna och sånt där.

Ringer till Danderyd där vi tänkt föda och får till svar att det nog är för långt mellan värkarna och att vi ska vänta tills det är 3-4 minuter mellan värkarna och det har hållt samma takt i minst en halvtimme, men att jag får ringa igen om jag undrar något eller tycker att det känns jobbigt. Jag ska också komma in på kontroll framåt lunchtid om det inte har kommit igång ordentligt tills dess. Rådet var förstås att försöka sova och vila så mkt som möjligt, så jag gick tillbaks till sängen och bäddade ner mig, men det var förstås inte så lätt att sova, vaknade ungefär var tionede minut av att jag fick en värk, ibland var det kortare emellan, typ 3-4 minuter, men inget regelbundet i det hela.

På förmiddagen ringer vi in igen för att kolla om vi ska komma på kontroll eftersom det inte verkar ha hänt så mkt. De säger åt oss att äta något och komma in. Maken steker plättar åt oss som jag mumsar i mig med stor aptit, här gäller det och passa på att äta medans man kan så man kan ladda batterierna ordentligt!

Vid lunchtid åker vi så till Danderyd för kontroll av vattenavgången som det så fint heter. De vill kolla så att det verkligen är vattnet som gått och så att barnet och jag mår bra. Får snabbt komma in på ett rum, lämna urinprov, ta blodtryck och sedan blir det bälte på mage för en sån där CTG-kurva där de mäter värkarnas styrka/regelbundenhet och barnets hjärtrytm.

Allt ser bra ut och även om jag är någolunda regelbunden med värkarna så är det inte riktigt dags än, det blir till att åka hem och vänta på att de ska komma tätare. Barnmorskan säger ”vi ses nog snart igen, om ett par timmar eller så” och skickar hem oss.

Jag mår ganska bra även om det såklart känns rätt rejält när värkarna tar i och kommer.

Vi bestämmer oss för att åka och käka lunch på vägen hem så vi slipper laga mat och så vi får tänka på något annat/fördriva tiden lite så vi åker till en lunchrestaurang vid makens jobb och käkar raggmunk och fläsk. Rejält och bra, mycket mumsigt!

På vägen hem stannade vi på statoil och köpte Ben & Jerryglass för jag var så himla glassugen, tanken var att vi skulle kolla på film och käka glass i väntan på att värkarna skulle bli regelbundna, om ett par timmar, trodde vi.

Vi kollade på film, käkade glass och tiden gick, det blev dags för middag så vi tog upp ris och chili con carne från frysen. Jag har nu börjat tappa aptiten och kände inte alls för att äta men maken tvingade mig. Så att jag skulle orka, menade han på.

Efter några timmar gjorde vi ett sovförsök, men jag gav snabbt upp, värkarna blev mer och mer intensiva och kom tätare och tätare. Lät dock maken fortsätta sova så någon av oss skulle vara utvilad iaf.

Så började vankandet, och sittande, liggande, framåtlutande, duschande, lite mer vankande, kräkas lite, vanka lite till, vagga på höfterna, till klockan var ungefär 3 på natten, då var det 3-4 minuter mellan värkarna och hade varit det rätt länge, kanske en timme. Då stod jag inte ut längre och kände att nu var det dags att åka in och få lite coaching och smärtlindring. Så vi ringde till Danderyd. där vi varit tidigare under dagen, där vi skulle föda barn och sedan bo på hotell BB, trodde vi. Men icke! Det var fullt! Total förvirring…men…men..vi skulle ju föda där?! Visst visste vi att det kunde bli fullt, men vi hade ju varit på kontroll och allt…vi skulle ju ses ”om ett par timmar” sa barnmorskan.

Barnmorskan i telefonen undrade hur jobbigt det var, stod jag ut ett tag till? Nä sa jag, nu har jag hållt ut in i det sista, flås flås stånk och stön, värkar mitt i samtalet. Det är nog iallafall ett par timmars väntetid hos oss, tror du att du grejar det? NEJ VERKLIGEN INTE, flåsar jag tillbaks. Vill du att jag ringer och kollar på de andra sjukhusen om någon har plats? Jotack, det vore nog bra. Då återkommer jag om en liten stund!

Efter bara någon minut ringde hon upp och sa att jo, Karolinska i Solna kan ta emot er, tror ni att ni hittar dit? Jo det gör vi nog.

Så vi tog våran jätteväska, eller väskor snarare, som jag hade packat så långt i förväg, tack och lov, packade in oss i bilen och drog iväg. Det första maken gör är att köra åt fel håll, lite stressad och förvirrad var han nog allt stackarn.

Vi var båda helt förvirrade eftersom det inte blev som vi hade tänkt oss, karolinska hade vi ju inte ens varit till och kollat in parkering och var förlossningen ligger och sådär.

Vi hittade iaf fram och maken släpper av mig vid entrén för att åka och parkera bilen. Jag vaggar mig in, får stanna ett par gånger på vägen för att pusta mig igenom några värkar. Anmäler mig i kassan och blir invisad på ett rum där jag får lägga mig på en brits. Maken kommer tillbaks och det blir dags för CTG igen och undersökning för att se hur mkt jag har öppnat mig.

De är lite förvånade över att det dragit igång så tidigt, är i vecka 38+2, det är ju ganska vanligt att man går över tiden med första barnet.

Är runt 3 cm öppen och värkarna kommer med ungefär 3 minuters mellanrum, så vi får stanna kvar, även om det nog är ett tag kvar innan det blir någon bebis.

Efter vad som känns som bara någon minut (men det var det inte berättade maken i efterhand) så kommer gänget som ska förlösa oss, en barnmorska, en undersköterska samt en manlig student. Jag får duscha lite och byta om till en tjusig sjukhusrock och sen bär det iväg till förlossningsrummet.

När vi installerat oss i rummet så pratar vi smärtstillning, jag har väldigt kraftiga värkar och det börjar kännas lite jobbigt. De frågar om lustgas och jag berättar att jag har dålig erfarenhet av det sen tidigare, har fått det under en jobbig magundersökning och då tyckte jag inte att det hjälpte ett piss, tyckte bara att det var otäckt att känna sig så påverkad. Men undersköterskan tyckte att jag skulle prova ändå, många får tydligen en annan hjälp under förlossningen även om de inte fått det tidigare, då det är en annan typ av smärta och upplevelse.

Hon visade mig hur jag skulle göra och på en gång började jag må dåligt, tyckte det var sjukt otäckt och sköterskan tog och sänkte mängden gas i förhållande till syre. Då kändes det lite bättre men det gav väl egentligen inte så mkt effekt.

Framåt åtta, halv nio sådär på morgonkvisten börjar jag känna jobbigt tryck neråt och det börjar bli svårt att slappna av under värkarna som enligt personalen är grymt starka. Personalen instruerar mig hur jag ska andas i lustgasen, som de nu har ökat styrkan på, ordentligt för att få bra hjälp, så jag andas massa och sen mår jag skitdåligt, hela världen snurrar, jag hör varenda litet ljud och allt känns jättejobbigt, men jag kan inte prata, det kommer inte ut något ljud, står och hänger över förlossningssängen och vickar på höfterna samtidigt som T smeker mig över ryggslutet. Till slut går det äckliga över och jag bestämmer mig för att jag verkligen inte är kompis med lustgasen trots allt. Personalen tycker det börjar bli dags för annan smärtlindring och frågar om jag vill ha EDA, vilket jag tackar ja till. Narkosläkaren är och sticker någon annan i ryggen så medans vi väntar på honom så ska jag passa på att gå och kissa eftersom det är viktigt att blåsan är tom innan man lägger bedövningen och innan förlossningen.

Släpar mig ut i korridoren för toaletten ligger självklart längst bort. Har svårt att gå för värkarna är så kraftiga men får hänga på droppställningen (har fått dropp med vätska så att blodtrycket inte ska sjunka när de sätter ryggbedövningen, samt att jag fick antibiotika eftersom det hade gått mer än ett dygn sen mitt vatten gick). Men inte går det att kissa inte, får bara värk på värk och sitter på toaletten och flåsar. Till slut kommer sköterskan och knackar på och undrar hur det går för nu är narkosläkaren på väg så vi måste skynda oss. Får istället gå tillbaks till rummet där de får sätta kateter och tappa ut.

Narkosläkaren är verkligen hur gullig som helst och kom som en räddande ängel. Han jobbar snabbt och sätter först en provdos för att se att jag inte reagerar konstigt på bedövningen och sen får jag full dos. Det tar en liten stund innan jag märker av effekten. Den tar inte bort smärtan helt och värkarna är fortfarande lika intensiva, men jag klarar av att slappna av genom värkarna på ett helt annat sätt, nu kan jag tom prata! Efter 20-30 minuter sådär har jag full effekt av bedövningen och det funkar bra, jag känner mig inte alls påverkad, varken av smärtan eller bedövningen och känner äntligen att jag är med fullt ut.

Jag står och hänger över förlossningsbritsen när jag plötsligt känner att nu, nu är det dags, nu är det något som är på väg ut! Säger åt maken att nu är det nog bråttom, du får ta och ringa på personalen. De kommer ganska snabbt och jag förklarar hur det känns och de säger att det är normalt, det är trycket från huvudet du känner och jag säger  att njae, det känns inte som ett tryck, det känns som det är på väg UT liksom. De säger att det är åtminstone 3 timmar kvar men att de iaf ska kolla hur mkt jag har öppnat mig.

Barnmorskan kollar efter och konstaterar lite förvånat att oj, här var det visst helt öppet, ingenting finns kvar, det gick fort som tusan du, den där promenaden i korridoren gjorde nog susen. Nu är klockan ungefär kvart över 9 på tisdagsmorgonen. Barnmorskan vänder sig om för att skriva i min journal på datorn och då hojtar undersköterskan att ”Barbro, nu får du ta på dig handskarna för nu ser jag ett huvud!”

Det blev en himla fart och hej och hå nu var det dags att börja krysta. Första krystningen vågar jag inte ta i riktigt, men andra gången tar jag i lite mer, men inte allt vad jag har, barnmorskan tycker det räcker så. Vilopauserna mellan värkarna känns oändligt långa. Någon gång här tittar huvudet fram  med ett ”här kommer det en svart kalufs” och barnmorskan frågar om T vill se håret och jag får känna med min hand på huvudet. Jättehäftigt! Efter 3-4 krystningar är bebisen ute, klockan är nu halv tio, otroligt, tog det bara en kvart? Jag hann ju inte ens bli trött, och inte gjorde det så ont heller.  Kladdig och skrikandes läggs bebisen upp på mitt bröst. Helt otroligt. Barnmorskan frågar om vi tittat efter vad det blev, T har inte sett alls men jag tyckte att jag såg att det iaf inte var någon snopp. Och visst blev det en liten tös, precis som jag kännt på mig redan från början av graviditeten.

Lilltjejen börjar direkt böka runt med huvudet och leta efter bröstet så vi hjälper henne lite på traven.

Sedan följer vad som känns som en evighet med undersökningar, utkrystande av moderkaka, tråckling med nål och tråd osv osv, innan vi äntligen får komma till BB framåt lunchtiden.

Vi får ett familjerum, men blir rätt besvikna över hur det ser ut där. Vi är båda hur hungriga som helst, men maten på avdelningen lockar inte, den ser hur trist ut som helst, så maken går på matjakt på sjukhusområdet, kommer tillbaks med någon trist microlåda. Det fanns inget bättre att få tag på Framåt eftermiddagen åker så T hem och hämtar en bunt frysta matlådor istället, så vi kan få lite vettig mat under vår BB-vistelse.

När kvällen kommer längtar vi hem, men vi måste stanna minst ett dygn eftersom det gick mer än ett dygn från det att vattnet gick tills tjejen föddes. Tydligen måste de hålla lite extra koll på andning och kroppstemp då, eftersom det finns en liten ökad chans för infektion vid lång vattenavgång.

Vi sover rätt kasst i de dåliga sjukhussängarna, men myser för fullt av livet som en liten familj. Lilltjejen är helt underbar! Men vad ska hon heta? Vi har funderat och funderat, vi hade några förslag men det tog ett tag innan vi bestämde oss. Det som sist gjorde att vi valde det namn vi gjorde var att hon föddes med ett storkbett i pannan. Storkbettet var format som ett stort ”M”. Det såg verkligen ut som om någon stämplat in det.

Så då fick det bli en My, ett namn vi är mkt nöjda med

När så det första dygnet gått meddelar vi glatt att vi kan tänka oss att åka hem. Personalen säger att ja..jo..det får ni förstås om ni vill, men det vanligaste är att förstagångsföräldrar stannar 2 nätter och det skulle vi gärna se att ni gör också.

Jahaja..det var bara att bita ihop, ytterligare en natt i dessa kassa sängar, med massa spring i korridoren och illaluktande toalett..suck.

Vi tillbringade kvällen med att kramas, titta på My, mysa, titta på lite film och käka upp godiset som vi inte fick äta under förlossningen. På danderyd tipsade de om att ta med sig godis och läsk, men på karolinska fick man inte äta alls.

Dagen efter kommer iaf en kvinna och kollar My´s hörsel och allt ser bra ut, någon kommer för att prata igenom förlossningen med mig och fråga hur jag mår och hur jag upplevt förlossningen. Jag mår toppen och förlossningen var hur bra som helst, säger jag. Jag har inte ens ont efteråt, bara lite öm kring stygnen. Sedan kommer de och kollar hur det går med amningen och efter det kommer barnläkaren för att kolla in My. Allt ser superbra ut och vi får klartecken att åka hem. Äntligen! Så som vi längtat!

Första tiden som föräldrar har varit helt underbar. Jag mår fortfarande bra, även om fibrovärken och magproblemen verkar komma lite smygande tillbaks. My är världens gladaste och busigaste lilla tös, iallafall nu när vi har kommit underfund med att hennes magproblem hon haft, med jätteont och kaskadkräkningar, verkar bero på att hon inte tål komjölksprotein.

My skrattar och ler för fullt och började vända sig både från rygg till mage och mage till rygg när hon var bara några veckor. Nu är det sitträning som gäller för hela slanten, hon gillar inte alls att ligga längre, inte ens sitta lutad mot mamma eller pappa duger, nej man ska sitta spikrakt upp ”på egen hand”. Man får hålla i lite för än har hon lite svårt att parera åt sidorna, men det är tametusan inte långt bort att hon sitter själv. Vi kommer nog få fullt upp med den här livliga lilla tösen

Vi ser med glädje fram emot framtiden med vår nya lilla familj!

My Inga(efter farmor) Carola (efter mormor)

Född 2010-10-13 kl 09.33

Vikt: 3565

Längd: 48 cm

Huvudomfång: 34 cm

My på BB första dagen

My på väg hem från otäcka BB

Leker med bollen, 10 eller 11 veckor gammal

Det är spännande men lite jobbigt för mig som kontrollfreak att inte veta när det ska sätta igång! Bra sätt att träna sig på att slappna av och släppa kontrollen

Magen sjunker mer och mer, var hos naprapaten igår och hon frågade direkt om magen sjunkit ännu mer, det är nog lättare för henne att se skillnad som bara ser mig en gång i veckan.

Nu har vi fått bänkskivan på plats i badrummet så nu finns det skötplats för bebisen! Ska bara sätta upp en mobil som jag har gjort om lite, så bebisen har något att titta på när vi byter blöja. Köpte en superfin trämobil med fiskar och pingviner som var på extrapris, men blev skitirriterad när jag kom hem och packade upp den och insåg att figurerna satt ”åt fel håll”, dvs man ser dem jätteväl från sidan och är supersöt för oss föräldrar att titta på, men det är ju inte därför man har en mobil! Underifrån såg det bara ut som svarta klot som svävade. Så jag klippte sönder skiten, borrade nya hål, satte i små öglor i pingvinerna och knöt nya snören på, så nu tittar fiskarna och pingvinerna ner mot bebisen istället, ser mkt roligare ut underifrån (men inte lika kul från sidan, men den är ju till för bebisen inte för oss!).

I övrigt ska vi sätta upp socklar på de nya skåpen i hallen, det blir nog gjort i helgen om vi inte är och föder barn då, sen ska vi röja undan och städa lite. Letar lite efter något bättre skoställ och någon förvaringslösning för vantar och mössor också, men annars börjar det bli färdigt här hemma. Det blir superbra och känns jätteskönt att äntligen ha fått det gjort!

Klart blir det väl aldrig, man hittar alltid småpyssel att dona med, men de stora sakerna känns klara! Just ja, vi skulle ju byta handfat och blandare i badrummet också, får se när det blir av. Ingen jättepanik men det känns som om det vore skönt med en engreppsblandare vid skötplatsen, plus att det gamla handfatet inte sitter sådär superbra fast och är gammalt och sunkigt (original från 70-talet tror jag).

Magen idag, vecka 38 (37+4)

Den nya fina bänkskivan i badrummet, äntligen på plats!

Något sånt här har vi tänkt oss, det blir väl någon burk till med skötpryttlar i kanske, och så en mobil ovanför skötbädden

Nu är vi i slutet av vecka 37, eller 36 fullgångna veckor och 5 dagar. Imorrn räknas graviditeten som fullgången så nu är det egentligen fritt fram för bebisen att komma när den vill! Det räknas som normalt att föda mellan 37 fullgångna veckor och 42, drar det över mer på tiden så blir man oftast igångsatt, så inom 5 veckor har vi vårt lilla knytte här, det känns helt galet! Längtar förstås jättemycket men förstår inte var tiden har tagit vägen.

Mycket tankar blir det också, inte så mycket just kring själva förlossningen även om man förstås tänker en del på det också, men mest på hur livet ska förändras, hur vi blir som föräldrar och sånt där. Litegrann hur jag kommer må efter graviditeten i mina sjukdomar också, har ju haft turen att må så bra under tiden men många blir sämre igen efter barnet är fött, så det tänker jag förstås en del på, även om jag tror att det löser sig, på ett eller annat sätt.

Torbjörn kommer som det ser ut nu att vara hemma på heltid första två veckorna och sen halvtid fram till nyår, sen får vi se. Det blir nog bra, tror det blir lite häftigt för mig att vara hemma själv.

Har fått ytterligare ett stressmoment att tänka på, nu har försäkringskassan hört av sig angående min aktivitetsersättning som går ut i februari. Det känns jättejobbigt att det ska komma mitt uppe i allt nu också, men jag har ju ändå vetat om det i två år nu…att det kommer ta slut alltså.

Vi har bokat in ett möte i början av december, då kommer två stycken från försäkringskassan hem till oss (jag frågade om det fanns den möjligheten eftersom jag har lite svårt att ta mig iväg och inte lär det bli bättre med en liten nykläckt bebis och det gick till min förvåning jättebra!).

Har blivit informerad om att jag har rätt att söka fortsatt aktivitetsersättning fram tom maj, för i juni fyller jag 30 så då är den möjligheten inte på tapeten längre, sen omfattas jag tydligen av några övergångsregler och kan få söka sjukersättning i ett år efter det. Det förutsätter förstås att det finns medicinsk orsak till att jag ska få vara hemma och att jag/vi har en ordentlig plan för hur jag ska komma tillbaks till arbete, något de gärna får hjälpa mig med, ser fram emot att se vad de har att komma med, tycker att jag har försökt så mkt på egen hand, maken har ju tom startat ett litet företag för att jag ska få chansen att arbetsträna hemifrån, på mina villkor och tider och det har varit jäkligt tufft, har inte jobbat mer än ett par timmar i veckan och inte ens det har gått speciellt bra. Dessutom har jag ju gått rehabilitering i flera omgångar och deltagit i deras arbetsförmågebedömning.

Nu måste jag se till att få bra intyg från läkaren, vilket inte är så lätt eftersom jag egentligen inte har någon bra läkarkontakt, på vårdcentralen har jag bara träffat vikarier senaste åren och där är de inte heller speciellt duktiga på mina  sjukdomar. Smärtkliniken har ju släppt mig helt så inte heller därifrån kan jag få någon hjälp. Det finns helt enkelt ingen som har ”koll” på mig, så jag vet inte riktigt hur det ska gå.

Men det löser sig, på ett eller annat sätt.

Nåja, tillbaks till något roligare! Bebis i magen!

Var hos barnmorskan i tisdags på ett litet rörigt besök, tydligen har hon bokat med mig den dagen…och skrivit det i journalen, men i bokningssystemet har hon bokat en helt annan dag, så det fanns ingen tid åt mig när jag kom. Som tur var så hade jag tur och hon var snäll och klämde in mig ändå, misstänker att hon tog mig på sin lunch. Men det var så länge sedan jag var där sist så hon ville verkligen träffas och kolla allt.

Som vanligt ser allt bra ut! Blodtrycket såg fint ut, HB och sockervärden var superduper. Bebisen är nästan helt fixerad och kommer enligt barnmorskan inte vända sig om mer nu och om vattnet skulle gå behöver vi inte oroa oss för att navelsträngen skulle bli klämd eller så (vilket annars det finns en liten liten risk för om bebisen inte är fixerad när vattnet går). Hon visade med sina händer på mina var bebisens axlar låg, det kändes skithäftigt, låg jättelångt ner mot bäckenet, man börjar ju fundera lite på hur den ska kunna komma ut den vägen, men jag får helt enkelt lita på att det går, trots allt har ju de flesta av oss kommit ut så

Jag berättade att jag haft en hel del förvärkar senaste dagarna varpå hon lägger huvudet lite på sned och säger ”hm..ja…det ska ju vara ett tag kvar, men en del bebisar bestämmer sig ju faktiskt för att komma ut lite tidigare”. Hjälp, läskigt! Men nu har det gått flera dagar och inget verkar hända, förvärkarna fortsätter mala på från eftermiddagen, över natten och en bit in på förmiddagen, sen känns det oftast lite bättre ett tag på dagen.

Bebisen hade hjärtljud på 140-någonting, efter att den lugnat ner sig förstås, den var skapligt upprörd efter att vi varit där och klämt och ruckat på den precis innan, hjärtat slog som en liten tok, men det lugnade snabbt ner sig. Vilket bara är bra förstås, de SKA reagera när man är där och petar, bara de lugnar ner sig igen sen

Jag tror att vi börjar bli klara rent inköpsmässigt också och jag har gjort iordning i skåp och lådor med skötsaker och bebiskläder, nu saknas egentligen bara den där bänkskivan i badrummet som skötbädden ska ligga på, vi har börjat med den och kommer nog fortsätta lite i helgen. Sen har vi lite pyssel i hallen kvar, handtag och socklar ska upp..och en klädhängare. Men det är ju egentligen inte bebisrelaterat även om man förstås gärna vill ha det klart innan den kommer. Och så behöver det städas…rejält. Urk.

Vi ska skaffa oss en sån där elektronisk babyvakt också, så man kan gå mellan våningarna utan att dö av oro om bebisen ligger och sover på andra våningen, eller om bebisen vill sova ute i vagnen en stund. Tror det kan vara bra. Men det är svårt det där med modellerna, så om någon har några tips säg gärna till! Vill ha en med två bärbara (och uppladdningsbara) enheter, med bra räckvidd och lite störning. Det ska finnas varning för om batteriet tar slut och om det är dålig mottagning. Ett plus är om det finns temperaturmätare/varnare också, så man kan se så det inte blir för varmt/kallt i vagnen. Men det är inte fullt lika viktigt

Sen kommer vi säkert komma på en massa andra ”bra och ha”prylar när bebisen väl är här, men man vill ju inte köpa på sig för mkt innan man vet vad man har för behov heller

Nu är det dags att äta lite, måste mata bebisen ordentligt så inte T blir arg på mig. Han tycker att jag gått upp dåligt i vikt, vilket han iofs kanske har rätt i, ligger bara ett kilo plus från startvikten nu, vandrar lite fram och tillbaks. Han var skitnöjd i tisdags då jag gått upp 1,6 kilo sen förra veckan, jag tyckte det kändes som mkt på bara en  vecka, under ett kilo räknas väl som mer normalt, vägde mig igen igår och då hade jag gått ner 1,5 kilo, så då låg jag bara plus 100 gram från förra veckan. Jag tror att det var mkt vätska i tisdags för så mkt varierar man inte annars. Iaf så växer ju magen som den ska (SF-mått 35 i tisdags), jag och bebis mår bra och alla värden ser fina ut så jag tänker inte oroa mig. Dessutom äter jag mkt mkt mer nu, tycker jag äter som en häst, så jag tror inte det är någon fara

Tjingeling!

Just ja, magbilder var det också! Håll till godo!

Vecka 37 (36+2) från i tisdags

Vecka 37 (36+5) från idag, mest för att illustrera hur nästan alla mina tröjor sitter nuförtiden

Jag och bebis mår bra. Förra veckan var vi hos barnmorskan, det gick bra, även om det gjorde ont som tusan när de skulle kolla hur bebisen låg i magen. Blev lite extra misshandlad eftersom barnmorskan hade en student med sig. De kom fram till att bebisen låg med huvudet neråt men var fortfarande ruckbar så än är den inte fixerad men är nog på god väg! Har inatt kännt en hel del buffande långt nere i bäckenet, tillsammans med en del akut kissnödighet och nervstötar. Så nog händer det något! Tidigt imorse när jag vaknade så tyckte jag att det kändes annorlunda i bäckenet också och en hel del av fogvärken hade försvunnit, så kanske den har sjunkit ner så mkt nu att den stabiliserar bäckenet lite

Bebisens hjärtljud låg på 147 slag i minuten, magen var 32,5 centimeter stor (vilket är en halv centimeter mindre än beräknat om jag skulle följa min kurva perfekt, men helt normalt ändå). Jag hade bra blodsocker (4 komma någonting) och blodtryck på 110/70 så det var bättre den här gången, även om jag kände mig lite hjärtklapprig och stressad. HB låg på 130 förra gången så vi kollade aldrig det den här gången. Allt ser med andra ord fint ut!

Här är lite bilder från förra veckan:

Vecka 34 (33+2)

Vecka 34 (33+2) snett framfrån, här ser man bättre hur stor magen faktiskt börjar bli

Vecka 34 (33+2) Den obligatoriska bollen under tröjan-bilden

Och så en bild från idag, vecka 35 (34+1):

Vecka 35 (34+1)

Nu börjar bebisen närma sig sin fulla längd men har fortfarande lite dåligt med fett på kroppen (den väger i snitt 2600 gram nu). Nu är det bara 2 veckor och 5 dagar kvar tills den räknas som fullgången och 5 veckor och 5 dagar  till beräknad födsel. Jisses vad tiden går undan!

På torsdag ska jag och T på förlossningsförberedande föreläsning på danderyds sjukhus, återkommer efter det!

Jag har börjat bli allt mer trött på sistone, spelar ingen roll om jag sover länge om morgonen eller går upp tidigt, framåt 16-tiden sådär är jag helt färdig och vill bara sova.

Fibrovärken verkar ha kommit tillbaks en del igen också, det är jobbigt och jag känner mig lite ledsen över det, men samtidigt är jag glad att jag har fått må bra så länge som jag har gjort. Nåja inte helt bra, men bättre än på mkt länge!

Det är väl väderomslaget och höstrusket som gör det antar jag, brukar alltid bli sämre när det blir kallare och fuktigare ute.

Bebisen sparkar på och verkar må bra därinne, det känns som om det börjar bli trångt, magsäcken trycks ihop och många sparkar når upp under revbenen. Det är lite obehagligt ibland, men samtidigt sjukt coolt

Idag har jag kännt mkt sparkar uppåt och hicka neråt så om vi har tur är bebisen på väg att lägga sig till rätta med huvudet neråt, men antagligen så far den väl fortfarande runt därinne och det är väl ok, några veckor till, sen blir det för trångt för den att vända sig och jag vill verkligen inte att den ska ligga i sätesbjudning :/

Bebisen väger i snitt 2200 gram nu, men kan väga ännu mer också.

Själv har jag gått ner de där 300 grammen som jag hade gått upp. Känns väl lite sådär, men det är säkert ingen fara. Tycker inte jag gör annat än äta nuförtiden, men får inte plats med så mkt åt gången och känner mig proppmätt rätt länge efteråt.

Nu känns det verkligen som om det börjar närma sig, tänk att vi snart ska bli föräldrar! Känner mig inte riktigt redo än, men gör man någonsin det? Vi har lite småsaker kvar att handla, eller en hel del faktiskt och så ska det iordningställas lite mer härhemma, men vi hinner det vi hinner helt enkelt.

Här kommer veckans magbild:

Vecka 33 (32+2)

Nu är vi en bit in i vecka 32 (31+4). Allt går bra, jag börjar bli väldigt trött igen bara men det är väl att vänta. Gäller väl att passa på och vila så mkt det bara går, men det är lite svårt när man är rastlös samtidigt

Bebisen börjar närma sig 2 kilo i vikt och är runt 44 cm lång. Bara 3 cm från hur lång jag var när jag föddes! Men det är ju svårt att veta exakt hur stor just våran bebis är, det där är ju medeltal. Är så nyfiken  på om vi får en stor eller liten bebis, vi är ju ganska korta båda två, men om man kollar bakåt i familjen så finns det ju några riktiga jättar, så man vet aldrig!

Det finns fortfarande lite plats för bebisen att röra på sig men om några veckor kommer det bli så trångt att den inte längre kan snurra runt med lätthet, då kommer den förhoppningsvis att inta sin födsloposition med huvudet neråt. Vi håller tummarna på att vi inte får en rumpanförstbebis eftersom det verkar vara så bökigt, oftast blir det ju kejsarsnitt då och det vill jag verkligen inte!

Livmodern är nu nästan så högt upp som den kommer bli, vilket känns, det trycker på mot magsäcken och lite på lungorna. Blir mätt på ganska lite och får lätt ont i magen om jag äter för fort och mycket. Lite anfådd blir man också, men det är inte så jättefarligt än så länge.

Idag har jag varit hos barnmorskan, vi kommer gå varannan vecka nu så det blir ett himla flängande! Vi kollade blodtrycket (som gått upp lite igen (137/70 eller något sådant), det var nog en tillfällig svacka vid förra besöket tyvärr, men det ligger ungefär som det har gjort förut så det var inget att oroa sig för), tog ett HB också, det låg på 130 så det var bra, egentligen skulle vi inte ta det den här gången men eftersom jag kännt mig lite extra trött tyckte vi att det var lika bra att kolla en gång extra. Fick också lämna ett nytt sköldkörtelprov, får svar inom några dagar, hoppas att det ligger bra till, det kan ju också göra en trött, men antagligen är det bara den normala graviditetströttheten som tydligen är rätt vanlig att den kommer tillbaks såhär på slutet, kanske i kombination med att jag är så lättpåverkad av väderomslag, har lite mer ont i kroppen än jag haft på länge också (fibrovärk).

Vi lyssnade på bebisens hjärtljud också, det är alltid lika mysigt, men den här gången ville bebisen inte riktigt vara med och envisades med att sparka på dopplern (det lät jätteilla!) och flytta på sig så barnmorskan fick jaga den lite. Hjärtljuden verkade pendla mellan 140-160 någonting när jag fick titta på monitorn och det sa barnmorskan berodde på att den var så aktiv därinne, det var helt normalt alltså. Vi lyckades pricka in susandet/bultandet från navelsträngen också, det lät spännande!

Livmodern håller sin kurva och SF-måttet var idag 31, så det ser jättebra ut. Hon tog ingen vikt, men eftersom jag väger mig hemma och inte på mvc så vet jag att jag har gått upp 300 gram senaste två veckorna, nu är det bara ett halvt kilo kvar tills jag är ikapp min ursprungsvikt! Känns bra att jag går upp lite, även om det också känns bra att det inte är alltför mkt, med tanke på att jag är rätt tung från början. Ska bli spännande att se vad vi landar på!

Den här gången låg inte bebisen med huvudet neråt utan mer på sniskan, rakt över magen och så flyttade den runt sig en del.

Nu är det dags för lite vila!

Avslutar med veckans magbild

Vecka 32 (31+2) Tagen i tisdags

Mamsen hade köpt en superduperfin spjälsäng med massa fina tillbehör, det blir hur bra som helst och nu är man skapligt sugen på att bädda iordning och göra fint för bebis, men det är liiite tidigt än

En sån här blev det (fast bilden gör den inte rättvisa, får lägga upp fler bilder sen, när den är bäddad och fin):

Kaxholmen modell Nina, i svart. Har sänkbar långsida, helt perfekt!

Magen växer och om mindre än en vecka är det dags för barnmorskebesök igen, det blir tätt mellan gångerna nu, varannan vecka ska vi dit.

Sammandragningarna verkar hålla sig ganska lugna och jag kan vara igång lite mer än innan, vilket är skönt!

Står stilla med vikten igen, har inte gått upp något alls senaste veckorna. Får se vad barnmorskan säger nästa vecka, men antagligen är det ingen fara, allt växer ju som det ska och mina värden är finfina.

Här kommer veckans mage! (bilderna är från i tisdags)

Vecka 31 (30+2) i sexigaste mammabyxorna

Vecka 31 (30+2) Boll under linnet?

Bebisen är enligt beräkningarna runt 40 cm lång nu och väger någonstans mellan 1,3 och 1,6 kilo. Det som händer nu är främst att den lägger på sig vikt så den slipper vara så spinkig när den föds (även om den antagligen skulle klara av att värma sig såpass mkt att den skulle slippa ligga i kuvös om den föddes nu!) och hjärnan utvecklas för fullt. Försöker att vara extra noga med att få i mig omega 3 nu när hjärnan utvecklas, vi vill ju ha en smart bebis

Bebisen tränar också på andningsrörelser därinne, vilket märks eftersom den ibland råkar svälja fostervatten i fel strupe och får hicka. Det känns jättelustigt, det  rycker och tickar i magen och man kan absolut känna igen hickrörelserna från när man själv får hicka. Stackars liten, det är ju så jobbigt med hicka!

Det finns fortfarande plats för bebisen att snurra runt lite därinne, vilket den verkar utnyttja….och oj vad det känns! Den far från sida till sida och man tappar nästan andan när den tar fart med benen från sidan av magen och åker till den andra sidan.

Jag trivs bra med att vara gravid även om många runtomkring en verkar oja sig en del, de minns hur jobbigt det var när de själva var gravida. Får en del kommentarer om att jag har så stor mage också, att det ser ut att vara dags närsomhelst och att det kanske är två trots allt, själv tycker jag inte att magen är så stor, tycker den har slagit av på ”växatakten” och många andra har större mage.

Den här veckan har jag inte gått upp något alls, jag som trodde att det hade tagit fart nu, bebisen lägger ju trots allt på sig runt 200 gram i veckan så då borde jag ju väga 200 gram mer i veckan, minst. Men det verkar komma lite i omgångar sådär och jag ligger fortfarande 800 gram minus från utgångsvikten. Men jag klagar inte, jag mår bra och bebisen mår bra och verkar växa som den ska.

Vi var hos barnmorskan igår, jag, T och maggen. Fick träffa en vikarie då vår ordinarie hade semester. Hon var gullig även om det blir lite krystat och speciellt sådär första gången man träffar någon. Jag frågade henne om jag inte kunde få göra ett GBS-prov (vill att de tar en odling från livmodertappen för att vara på den säkra sidan) för säkerhets skull, med tanke på alla sammandragningar jag har haft. Svägerskan hade GBS och mkt sammandragningar så hon fick antibiotikadropp vid förlossningen.

GBS är ganska vanligt, nästan så det räknas som en ”naturlig” bakterieflora. Man har det oftast i tarmen, men ibland kan det sprida sig till slidan och/eller urinvägarna. Om det kommer in i urinvägarna kan man få urinvägsinfektion, men de proven såg bra ut för mig. Kommer de in i slidan kan de smitta bebisen vid förlossningen, vilket är det jag är rädd för, för det är inte farligt för mig, men kan göra bebisen jättesjuk, bland annat kan den få hjärnhinneinflammation. Så jag tycker gott att de kan ta en liten odling så jag kan få antibiotikadropp OM det skulle visa sig vara något.

Den vikarierande barnmorskan visste inte så mkt om rutinerna kring sådant så hon lovade kolla upp det till nästa gång, så får vår ordinarie barnmorska prata med oss om det då. Nästa tid är om 2 veckor, det blir tättare besök nu framöver, så det är ingen fara att vänta känns det som, eftersom det främst är aktuellt vid förlossningen, och än tänker jag inte föda något barn, minsann!

Barnmorskan kollade blodtrycket som verkar ha gått ner igen, vilket känns jätteskönt! Ligger på 100/60 nu och det var superbra tyckte hon. Blodsockret låg på 4.1 och det är också bra, hon kollade inte HB för det låg så fint förra gången, antar att vi kollar det nästa gång, då är det också dags för nästa sköldkörtelprov.

Vi fick lyssna på bebisens hjärta också, det är alltid lika mysigt, den här gången slog det med 140 slag i minuten, lite lugnare än sist alltså och det sägs ju att pulsen går ner allteftersom bebisen växer och blir äldre. Det såg superfint ut tyckte barnmorskan.

Hon mätte livmodern också (SF-mått) och den var nu hela 29 centimeter! Det är ett helt normalt mått, det är ganska vanligt att man följer veckan man är i (29 fullgångna veckor=SF-mått 29 för mig). Följer också min egen kurva fint, vilket är det viktiga.

Så även om jag inte tycker att det händer så mkt med magen så växer livmodern och bebisen och det är ju det som är det viktiga

Här kommer veckans bilder!

Vecka 30 (29+2) Inte är den väl så stor?

Vecka 30 (29+2) Framifrån med kläder. Ser lite större ut i den här vinkeln kanske?

Ha det så gott, det tänker jag ha!

Har tagit det väldigt lugnt senaste veckan, bortsett från en sväng till Kista och apoteket så har min längsta utflykt varit till soptunnan och postlådan borta vid parkeringen. Annars har jag mest slappat hemma, på doktorns order, och det verkar faktiskt funka rätt bra mot molvärken och sammandragningarna, det har varit mkt bättre senaste dagarna. Men jag är sjukt rastlös! Får prova mig fram lite hur mkt kroppen orkar med utan att trigga igång sammandragningarna alltför mycket helt enkelt, kan ju inte ligga på soffan och käka glass resten av graviditeten liksom Kommer bli tjock som en elefant!

Appropå tjockhet så började ju vikten vända för några veckor sedan, efter att tidigare bara gått ner. Ligger fortfarande 800 gram minus från utgångsvikten men verkar gå upp ett par hekto i veckan nu så snart är jag ikapp. Det känns ändå som en ganska lagom takt att gå upp i, hoppas att det inte skenar iväg för mycket på slutet bara, är ju rätt tung i mig själv från början så jag är glad om jag slipper lägga på mig alltför mycket. Misstänker att mkt av vikten går direkt till bebisen för den går ju upp i rätt rask takt nu på slutet, faktiskt omkring 2 hekto per vecka ser jag nu när jag googlar lite. Jag känner mig ganska mkt mer hungrig än normalt, får kanske inte i mig så mkt alla gånger, men får de dagarna äta dessto oftare istället Varannan timme är inte helt ovanligt nuförtiden, hujedamig Redan nu står det i graviditetsböckerna att de tycker att man ska börja kolhydratsladda inför förlossningen….Känns inte det lite tidigt? Jag vill inte att bebis kikar ut än på ett bra tag!!!

Än så länge känns det bra iallfall och magen känns inte alltför stor och otymplig, jag är relativt rörlig även om jag måste ta det försiktigt pga fogarna och sammandragningarna….Fast vissa saker börjar bli lite bökiga, som att göra saker nere vid benen och fötterna…som att raka benen, klippa tånaglarna (det gjorde jag nog för sista gången utan hjälp idag, för den här graviditeten…fy vad jobbigt!) och sätta på sig skor.

Idag kommer älsklingen hem från sin årliga grabbsemester i Dalarna…så som jag längtat! Ska bli riktigt härligt att träffas igen, han har bara varit borta 8 dagar men det känns som en evighet. Ska bli kul att se om han tycker att vi (jag och magen) har vuxit något under den här veckan, det är alltid lika kul när man varit ifrån varandra ett tag, själv har jag lite svårt att se om det händer saker, förutom att kläderna envisas med att bli för små/korta förstås.

Här kommer ett par bilder från igår, tisdag

Vecka 29 (28+2)

Vecka 29 (28+2) Tur att det finns tröjor med stretch i!